Lucilas upptäckt: Jag blev kidnappad och såld som baby
Lucilas Discovered: I was kidnapped and sold as a baby
On her 40th birthday, Lucila gave herself a present. She would seek her roots in Chile and get answers to what made her at four years old end up with an adoptive family in Sweden.
Lucila traveled to Chile in the hope of finding her biological family
Lucilas adoptive parents threatened to make her hereditary if she traveled to Chile. But when Lucila was 40, she got the courage to go anyway.
When Lucila Jensen, thirty-six years after she was kidnapped and adopted away from her country of birth, for the first time, Chilean land tore her heart. From her mouth came a cry of joy; I'm finally home!
To explain the feeling of total belonging - even though she did not speak a word of Spanish - she had to back the band until 1974. She was four years old when she was taken from the children's hospital in Santiago where she was temporarily placed because of malnutrition.
Organized kidnapping
At her side was also her one year older brother. A Swedish woman, married to a junior member, was behind the organized kidnapping and after a while Lucila in Sweden, sold to a Danish adoptive family on Lidingö in Stockholm. Here she was named Nina.
It would be the beginning of a nightmare-like upbringing characterized by freezing, violations, and violence.
- I called my adoptive paper for the "general" because he was so hard and mean. Every day I was told that I had to show them gratitude because they bought me. Yes, they actually said so, says Lucila and tells that if she didn't obey, they shut her in the little scrub that was her room.
She got her hair short cut to match the boys' clothes she was awarded - she had a five-year-old adoptive brother. As a black-haired woman, she also stepped out into the superior suburb. She felt odd, unwelcome and wrong and was often told that she was oily and ugly.
Loveless growth
She never got any evidence of love, thoughtfulness or hugs from her adoptive parents and her birthdays were overlooked with silence. She tells about an occasion when she broke her thumb.
- Instead of comforting me, they were furious because I destroyed their planning. They had plenty of golf rounds and social interaction, so my broken thumb became an annoying break, Lucila says with a sigh.
She shakes her head slowly. The description of her upbringing is reminiscent of the story of Cinderella, and she explains that she was treated like a hen in the fleet Lidingöhemmet. Got to clean, wash and serve when the family had invitations.
Come to foster family
She had learning difficulties in school and when she came to adolescence she turned to self-harm and started experimenting with alcohol and drugs. At sixteen years old, she reported her adoptive parents to the social services and was placed with a good foster family in Dalarna.
Then she had already started thinking about her Chilean roots and also raised it at home. But her desire to search for answers was canceled.
- I was told that my biological mother did not want me, that she had chosen me for the benefit of a CP-injured brother and that the best thing for me was to forget it all. It did hurt to hear, but the questions were there anyway. Where did I come from? How would it have been if I stayed in Chile with my family of origin?
When she became of age, she gained access to her adoption documents, which gave rise to even more questions. The actions contained the names of people who could not trace. It was obvious that the adoption process was not right.
But when she spoke it, again and again, stated that she wanted to travel to Chile, the adoptive parents threatened to make her hereditary. They would hijack all ties with her.
- Then I didn't have the strength and strength to go against them. But I always felt that one day I will go to Chile, one day I will get an answer. But so far I let it be.
- Life went on and I got two children, says Lucila, but adds that the thoughts of her origin constantly gnawed in the back of her head. She felt rootless and alone and periodically tried to deaf herself with alcohol and drugs.
Felt at home
When she turned 40 she decided to finally get hold of the case. She gave herself a present: a plane ticket to Santiago de Chile. On February 16, 2010, the same date she landed in Sweden 36 years earlier, she flew to South America.
She felt at home the second time she stepped off the plane. Here all looked like her, here she did not feel lost.
- The first time I came to Chile I just walked around the streets and enjoyed. I watched people and buy the whole atmosphere. I always saw people who could have been my parents: what if it or it is a relative? Everyone reminded me.
She broke two pairs of shoes and went to the "dangerous" area where she was born. She was advised by the hotel staff not to go there. But she did that anyway and it went well.
Contacted a TV station
One year later she traveled back and this time she was more targeted. Now she would find her family. She resolutely went to a television station and got in touch with a reporter who became interested in her fate. Together they started searching for documentation and found the orphanage where she was when she was taken away.
- But the staff at the home told me not to dig in the past. They thought I should focus forward instead. But I didn't give up. I said that I traveled all the way from Sweden to get an answer and that I was not going to give up, Lucila says emphatically.
The searcher gave rise to a Chilean documentary in 2014 and with the help of the reporter they found out that it was Lucila's grandmother who placed her and the brother in the orphanage.
Grandmother placed her in orphanage
Their home conditions had been difficult. Lucila's mother had been beaten by both her husband and her mother-in-law. Later he abandoned his family and Lucila's mother found it difficult to cope and the children. Then mother-in-law rose and took over, with less successful results.
- My grandmother was no good woman. My mother was forced to leave us and she never knew what was happening to me, Lucila says and drops her eyes.
She still wears her grief that she never got the chance to meet her mother - she was already dead when Lucila came to Chile. Her brother was the one who told me. The truth about the mother came as a shock.
- I wish I had traveled to Chile before. Then I had to meet my mother and I had heard her say that she loved me and that I had not been chosen at all. It had meant everything to me. I also think it would have meant everything to my mother, Lucila says slowly.
Reunited with siblings
But in the middle of the grief, there is, of course, the joy of getting to know their siblings. First off was her big brother, who always wondered where his sister went.
It became an emotional meeting in the hotel garden. Lucila remembers how nervous and expectant she was and how the heart took a shot when she saw Juan coming towards her.
Lucila lights up.
- I was thinking right now that we are great for the look! But also equal to the way. We are both crazy, she says with a smile and tells how they stood long, long and hugged each other.
Finally, after half a life, brother and sister were reunited.
They immediately went home to Joan's family and later she also got to know her little brother Jorge and her sisters.
Today she is happy about her big family in Chile and they meet regularly, at least once a year. She has a room that is always waiting for her at home with her little brother in southern Chile. And this summer she invited him to Sweden to get to know the country where she lived her life.
The wound is healing
The lack of family members on the other side of the Atlantic is there all the time: she describes it as an open wound that is slowly healing. When the longing is the greatest, she releases it, without a filter.
- Then I usually listen to Latinos music and cry, says Lucila, who has begun to write a book about her life essence. Telling, both in writing and in other ways, is healing, she says.
She emphasizes that she has never felt so welcome as with her Chilean family. They have received her with open arms and treat her like the family member she is.
- We have so much love to give each other and myself, for the first time I feel whole. The hopelessness that I used to live with is gone now.
This is Lucila Jensen
(Lucila hopes to take back her Chilean surname and soon be called Lucila de las Mercedes Riquelme instead.)
Age: 48 years.
Living: In Fagersta.
Family: Two adult sons and one large family in Chile.
Do: Work in the security check at Arlanda.
Many children in Chile may have been kidnapped
Many children who were adopted from Chile to Sweden during the 70s and 80s may have been taken from their mothers without their consent. It shows a review made by Chilean journalists in collaboration with SVT. A former chief of the Chilean childcare authority Sename claims that an unknown number of children were subjected to trafficking. Information has emerged that many mothers had the children taken away with the help of persuasion campaigns and sometimes during kidnapping-like forms.
Swedish:
Lucilas upptäckt: Jag blev kidnappad och såld som baby
På sin fyrtionde födelsedag gav Lucila sig själv en present. Hon skulle söka sina rötter i Chile och få svar på vad som gjorde att hon fyra år gammal hamnade hos en adoptivfamilj i Sverige.
När Lucila Jensen, trettiosex år efter att hon kidnappats och adopterats bort från sitt födelseland, för första gången beträdde chilensk mark jublade hennes hjärta. Ur hennes mun kom ett glädjevrål; jag är äntligen hemma!
För att förklara känslan av total tillhörighet – trots att hon inte talade ett ord spanska – måste hon backa bandet till 1974. Hon var fyra år när hon togs från barnsjukhuset i Santiago där hon tillfälligt var placerad på grund av undernäring.
Organiserad kidnappning
Vid hennes sida fanns också hennes ett år äldre bror. En svensk kvinna, gift med en juntamedlem, låg bakom den organiserade kidnappningen och efter en tid hamnade Lucila i Sverige, såld till en dansk adoptivfamilj på Lidingö i Stockholm. Här fick hon namnet Nina.
Det skulle bli början på en mardrömslik uppväxt som präglades av utfrysning, kränkningar och våld.
– Jag kallade min adoptivpappa för ”generalen” eftersom han var så hård och elak. Varje dag fick jag höra att jag måste visa dem tacksamhet för att de köpt mig. Ja, de sa faktiskt så, säger Lucila och berättar att om hon inte lydde så stängde de in henne i den lilla skrubb som var hennes rum.
Hon fick håret kortklippt för att matcha de avlagda pojkkläder hon tilldelades – hon hade en fem år äldre adoptivbror. Som svarthårig stack hon dessutom ut i den överklassiga förorten. Hon kände sig udda, ovälkommen och fel och fick ofta höra att hon var fet och ful.
Kärlekslös uppväxt
Några bevis på kärlek, omtanke eller kramar fick hon aldrig av sina adoptivföräldrar och hennes födelsedagar förbigicks med tystnad. Hon berättar om ett tillfälle då hon bröt sin tumme.
– I stället för att trösta mig blev de rasande för att jag förstörde deras planering. De hade fullt upp med golfrundor och socialt umgänge, så min brutna tumme blev ett irriterande avbrott, säger Lucila med en suck.
Hon skakar sakta på huvudet. Beskrivningen av hennes uppväxt påminner om sagan om Askungen och hon berättar att hon behandlades som ett hjon i det flotta Lidingöhemmet. Fick städa, tvätta och servera när familjen hade bjudningar.
Kom till fosterfamilj
Hon hade inlärningssvårigheter i skolan och när hon kom upp i tonåren fick hon självskadebeteenden och började experimentera med alkohol och droger. Sexton år gammal anmälde hon sina adoptivföräldrar till socialtjänsten och placerades hos en bra fosterfamilj i Dalarna.
Då hade hon redan hunnit börja fundera på sina chilenska rötter och också tagit upp det hemma. Men hennes önskan om att få söka efter svar slogs ner.
– Jag fick höra att min biologiska mamma inte velat ha mig, att hon hade valt bort mig till förmån för en cp-skadad bror och att det bästa för mig var att glömma det hela. Det gjorde ont att höra, men frågorna fanns där ändå. Varifrån kom jag? Hur hade det varit om jag blivit kvar i Chile hos min ursprungsfamilj?
När hon blev myndig fick hon tillgång till sina adoptionshandlingar, vilket gav upphov till ännu fler frågor. Handlingarna innehöll namn på personer som inte gick att spåra. Det var uppenbart att adoptionsprocessen inte gått rätt till.
Men när hon förde det på tal och åter uttryckte att hon ville resa till Chile hotade adoptivföräldrarna med att göra henne arvslös. De skulle kapa alla band med henne.
– Då hade jag inte styrkan och orken att gå emot dem. Men jag kände alltid att en dag ska jag åka till Chile, en dag ska jag få svar. Men tills vidare lät jag det vara.
– Livet gick vidare och jag fick två barn, säger Lucila, men tillägger att tankarna på hennes ursprung hela tiden gnagde i bakhuvudet. Hon kände sig rotlös och ensam och försökte periodvis döva sig med alkohol och droger.
Kände sig hemma
I samband med att hon fyllde 40 beslutade hon sig för att äntligen ta tag i saken. Hon gav sig själv en present: en flygbiljett till Santiago de Chile. Den 16 februari 2010, samma datum som hon landat i Sverige 36 år tidigare, flög hon mot Sydamerika.
Hon kände sig hemma samma sekund som hon klev av planet. Här såg alla ut precis som hon, här kände hon sig inte vilsen.
– Första gången jag kom till Chile gick jag bara omkring på gatorna och njöt. Jag satt och kollade på folk och insöp hela atmosfären. Jag såg hela tiden personer som hade kunnat vara mina föräldrar: tänk om den eller den är en släkting? Alla påminde ju om mig.
Hon promenerade sönder två par skor och tog sig till det ”farliga” område där hon föddes. Hon avråddes av hotellpersonalen att åka dit. Men det gjorde hon ändå och det gick bra.
Tog kontakt med en tv-station
Ett år senare reste hon tillbaka och den här gången var hon mer målinriktad. Nu skulle hon hitta sin familj. Hon gick resolut upp på en tv-station och fick kontakt med en reporter som blev intresserad av hennes öde. Tillsammans började de söka efter dokumentation och hittade till barnhemmet där hon varit när hon fördes bort.
– Men personalen på hemmet sa åt mig att inte gräva i det förflutna. De tyckte att jag skulle fokusera framåt i stället. Men jag gav mig inte. Jag sa att jag rest ända från Sverige för att få svar och att jag inte tänkte ge upp, säger Lucila med eftertryck.
Sökandet gav upphov till en chilensk dokumentär 2014 och med reporterns hjälp tog de reda på att det var Lucilas farmor som placerat henne och brodern på barnhemmet.
Farmorn placerade henne på barnhem
Deras hemförhållanden hade varit svåra. Lucilas mamma hade blivit slagen av både sin man och sin svärmor. Senare övergav han sin familj och Lucilas mamma fick svårt att klara sig och barnen. Då steg svärmor in och tog över, med mindre lyckosamt resultat.
– Min farmor var ingen snäll människa. Min mamma tvingades lämna bort oss och hon fick aldrig veta vad som hände med mig, säger Lucila och fäller ner blicken.
Hon bär alltjämt på sorgen över att hon aldrig fick chansen att träffa sin mamma – hon var redan död när Lucila kom till Chile. Hennes bror var den som berättade. Sanningen om modern kom som en chock.
– Jag önskar att jag hade rest till Chile tidigare. Då hade jag fått träffa min mamma och jag hade fått höra henne säga att hon älskade mig och att jag inte alls hade blivit bortvald. Det hade betytt allt för mig. Jag tror också att det skulle ha betytt allt för min mamma, säger Lucila sakta.
Återförenades med syskonen
Men mitt i sorgen finns förstås glädjen över att få lära känna sina syskon. Först ut var hennes storebror, som alltid undrat var hans syster tog vägen.
Det blev ett känslosamt möte i hotellträdgården. Lucila minns hur nervös och förväntansfull hon var och hur hjärtat tog ett skutt när hon såg Juan komma emot henne.
Lucila lyser upp.
– Jag tänkte direkt att vi är jättelika till utseendet! Men också lika till sättet. Vi är båda galenpannor, säger hon med ett leende och berättar hur de stod länge, länge och kramade om varandra.
Äntligen, efter ett halvt liv, var bror och syster återförenade.
De åkte genast hem till Juans familj och senare fick hon också lära känna sin lillebror Jorge och sina systrar.
I dag är hon lycklig över sin stora familj i Chile och de träffas regelbundet, minst en gång per år. Hon har ett rum som alltid väntar på henne hemma hos sin lillebror i södra Chile. Och i somras bjöd hon honom till Sverige för att han skulle få lära känna det land där hon levt sitt liv.
Såret håller på att läka
Saknaden efter familjemedlemmarna på andra sidan Atlanten finns där hela tiden: hon beskriver det som ett öppet sår som sakta håller på att läka. När längtan är som störst släpper hon fram den, utan filter.
– Då brukar jag lyssna på latinomusik och gråta, säger Lucila, som så smått har börjat skriva på en bok om sitt livsöde. Att berätta, både i skrift och på andra sätt, är läkande, menar hon.
Hon understryker att hon aldrig har känt sig så välkomnad som hos sin chilenska familj. De har tagit emot henne med öppna armar och behandlar henne som den familjemedlem hon är.
– Vi har så mycket kärlek att ge varandra och själv känner jag mig för första gången hel. Den hopplöshetskänsla jag tidigare levde med är borta nu.
Det här är Lucila Jensen
(Lucila hoppas kunna ta tillbaka sitt chilenska efternamn och snart heta Lucila de las Mercedes Riquelme istället.)
Ålder: 48 år.
Bor: I Fagersta.
Familj: Två vuxna söner och en stor familj i Chile.
Gör: Arbetar i säkerhetskontrollen på Arlanda.
Många barn i Chile kan ha kidnappats
Många barn som adopterades från Chile till Sverige under 70- och 80-talen kan ha tagits från sina mammor utan deras medgivande. Det visar en granskning som chilenska journalister gjort i samarbete med SVT. En före detta chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten Sename hävdar att ett okänt antal av barnen utsattes för människohandel. Det har framkommit uppgifter om att många mammor fick barnen tagna ifrån sig med hjälp av övertalningskampanjer och ibland under kidnappningsliknande former.
Källa: SVT