Adoptionsbyråns högste chef presenterades som allas vår far
The Supreme Head of the Adoption Agency was presented as everyone's father
Five years ago, a girl was born at the social welfare society's hospital in Gangnam, South Korea. Maria Fredriksson suddenly got her in her arms during a revolutionary visit when she just started searching for her roots.
The country where no one can take root.
In 1972, I was adopted from South Korea. For most of my life I have actively ignored my country of birth, but in 2014 I decided to visit it for me almost mythical country where I was born. I'm not the traveler, why I tried to find some sort of arranged group trip with the finished program.
I was happy when I was advised in an adoption forum to contact the Swedish adoption organization Adoptionscentrum, which was able to communicate with its Korean partner the adoption agency Social Welfare Society (SWS), which annually arranges a return trip for adults adopted. SWS has passed adoptions to Sweden since the Swedes began adopting from the country on a larger scale and in recent years have begun arranging lavish group trips under the name of "Welcome home - Motherland tour".
The adults adopted need only pay the flight, the rest of the week-long stay invites the adoption agency. The adopted people live in a five-star hotel in the middle of the prosperous Gangnam district, where the adoption office's head office and associated hospitals, guest houses and orphanages are also located. The stay began with a lavish banquet in the hotel's banquet hall, with journalists and photographers and the adoption agency's chief executive who was presented as everyone's our father.
During the week we were joined by a group of young university students who acted as interpreters and guides. It was an advantage for them to participate in this program. They were with us throughout the trip except during the second day of the morning when we were to visit the adoption office and the orphanage.
The children's home visit began with the fact that we got to see a film consisting of softened pastel colored pictures of beautiful women, healthy babies and happy couples. A speaker voice explained in American English which fantastic opportunity adoption is for all parties involved.
Then we would have the chance to talk to one of the adoptive agency's employees about our papers and how we could proceed if we wanted to seek our roots. When I sat in that room at the adoption office and went through my documents with that woman who was probably born a decade after I left the country, everything changed with a small piece of paper that I had never seen before. The paper is a request from the orphanage in Busan to the adoption agency SWS in Seoul where they ask SWS to arrange an international adoption for me. The problem is that the name is correct, but not the date of birth.
After the conversation with the woman, when I had to nag myself to a copy of said paper note, I was led into a room with a lot of beds. In the beds were small children, 1-2 months old. I was placed on the floor with some of my traveling companions, some ten other adults adopted from Sweden, the USA, Germany, Belgium and Canada. We were each assigned his baby.
There we sat in pink protective coats with a mini variant of ourselves. I have never cried so much in my life. The traveling companion sitting next to me on the floor wept so I thought they would be broken before my eyes. Meanwhile, a journalist and a photographer clung around us and took pictures and asked predictable questions.
After maybe half an hour, three quarters we had to abruptly put the infants back in the beds when it was time for lunch. Without really knowing why I took a large set of pictures of the girl I kept; the girl who was not even born when I planned the trip. Above all, I took pictures of the nameplate on the bed, because I couldn't put her name on my memory for my life.
The adoption agency employee urged us, so I quickly had to say goodbye to the girl. I touched her cheek and mumbled a good fortune. Today she is five years old and I often wonder where she ended up.
We were trapped across the street to the lunch restaurant opposite where we more or less threw ourselves in the food before we were to be further bused into the program. The rest of the day was devoted to dance lessons and cooking classes and now we were again in the company of our guides. Not until late in the evening did we have the opportunity to sit down and try to digest the day.
The day after the children's home visit, our company was split up by adopted into three groups and we traveled into the provinces along with our young guides who planned every minute in detail. During the second of the two nights, I asked the four guides who were on my journey about the paper that I managed to nag to me from the adoption agency. One of the students translated and then looked at me and the other three adoptees questioningly.
It was then that we realized that the students do not know who we are. They had not understood that we were adopted. They thought we were children of emigrated Koreans whose parents had not been taught to learn Korean. One of them told me that she had chosen to participate in the program as she saw it as a chance to network with foreign countries. Expats.
The evening ended with the fact that four forty-year-old women who were adopted from Korea to Sweden sat and comforted a crying Korean in their twenties as a hysterical wondering how we could not know what our real moms are.
My criticism was born there.
The week began as it ended; with a lavish banquet and visit of the district mayor who, prior to a press summit, each of us adopted a diploma and a stamp with our Korean names engraved in a soapstone, while explaining us honorary citizens of Gangnam. The irony.
The last thing we did was fill out an evaluation of the trip. After my life's most hectic and revolutionary week, the only thing I came up with was writing a line where I recommended not to put as many program items on the same day as the children's home visit, which I have heard in this year's program.
Today, five years later, I wish I had made completely different views.
Why should adopters visit an orphanage?
Where does the money come from this lavish trip?
Those questions had been sincere then; Today, they are most rhetorical.
Because I know the answers.
In the days, the little girl fills five years.
I hope she does not make the trip I have made and I wish her all the best in the world.
Swedish:
Adoptionsbyråns högste chef presenterades som allas vår far
2019-07-10 | Maria Fredriksson padlock
OPINION
För fem år sedan föddes en flicka på adoptionsbyrån Social welfare societys sjukhus i sydkoreanska Gangnam. Maria Fredriksson fick henne plötsligt i sin famn under ett omvälvande besök då hon just inlett sökandet efter sina rötter.
Maria Fredriksson, koreaadopterad
Landet där ingen får slå rot.
1972 adopterades jag från Sydkorea. Under större delen av mitt liv har jag aktivt ignorerat mitt födelseland, men 2014 bestämde jag mig för att besöka det för mig närmast mytomspunna land där jag föddes. Jag är inte resvan, varför jag försökte hitta någon form av arrangerad gruppresa med färdigt program.
Jag blev glad när jag i ett adoptionsforum tipsades om att kontakta den svenska adoptionsorganisationen Adoptionscentrum som kunde förmedla kontakt med sin koreanska samarbetspartner adoptionsbyrån Social welfare society (SWS) som varje år arrangerar en återresa för vuxna adopterade. SWS har förmedlat adoptioner till Sverige sedan svenskarna började adoptera från landet i större skala och har på senare år börjat arrangera påkostade gruppresor under namn som ”Welcome home – Motherland tour”.
De vuxna adopterade behöver bara betala flygresan, resten av den veckolånga vistelsen bjuder adoptionsbyrån på. De adopterade får bo på ett femstjärnigt hotell mitt i den välmående stadsdelen Gangnam, där även adoptionsbyråns huvudkontor med tillhörande sjukhus, pensionat och barnhem ligger. Vistelsen inleddes med en påkostad bankett i hotellets festsal, med journalister och fotografer och adoptionsbyråns högste chef som presenterades som allas vår far.
Under veckan var vi i sällskap av en skara unga universitetsstuderande som agerade tolkar och guider. Det var meriterande för dem att medverka i detta program. De var med oss under hela resan utom under den andra dagens förmiddag då vi skulle besöka adoptionsbyrån och barnhemmet.
Barnhemsbesöket inleddes med att vi fick se en film bestående av softade pastellfärgade bilder av vackra kvinnor, friska spädbarn och lyckliga par. En speakerröst förklarade på amerikansk engelska vilken fantastisk möjlighet adoption är för alla inblandade parter.
Därefter skulle vi få chansen att tala med en av adoptivbyråns anställda om våra papper och om hur vi skulle kunna gå tillväga om vi ville söka våra rötter. När jag satt i det där rummet på adoptionsbyrån och gick igenom mina dokument med den där kvinnan som förmodligen föddes något decennium efter att jag lämnat landet förändrades allt i och med ett litet papper som jag aldrig sett förut. Pappret är en förfrågan från barnhemmet i Busan till adoptionsbyrån SWS i Seoul där de ber SWS att ordna med en internationell adoption för mig. Problemet är att namnet stämmer, men inte födelsedatumet.
Efter samtalet med kvinnan, då jag fått tjata mig till en kopia av nämnda papperslapp, leddes jag in i ett rum med en massa sängar. I sängarna låg små barn, 1-2 månader gamla. Jag placerades på golvet med några av mina reskamrater, ett tiotal andra vuxna adopterade från Sverige, USA, Tyskland, Belgien och Kanada. Vi tilldelades var sin bebis.
Där satt vi i rosa skyddsrockar med en minivariant av oss själva. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv. Reskamraten som satt bredvid mig på golvet grät så jag trodde att hen skulle gå sönder inför mina ögon. Under tiden klampade en journalist och en fotograf omkring oss och tog bilder och ställde förutsägbara frågor.
Efter kanske en halvtimme, tre kvart fick vi abrupt lägga tillbaka spädbarnen i sängarna då det var dags för lunch. Utan att riktigt veta varför tog jag en stor uppsättning bilder på flickan jag hållit; flickan som inte ens var född när jag planerade resan. Framförallt tog jag bilder på namnskylten på sängen, för jag kunde inte för mitt liv lägga hennes namn på minnet.
Den adoptionsbyråanställda kvinnan manade på oss, så jag fick skyndsamt ta farväl av flickan. Jag rörde vid hennes kind och mumlade ett lycka till. I dag är hon fem år och jag undrar ofta var hon hamnade.
Vi föstes över gatan till lunchrestaurangen mittemot där vi mer eller mindre kastade i oss maten innan vi skulle bussas vidare i programmet. Resten av dagen ägnades åt danslektioner och matlagningskurs och nu var vi åter i sällskap av våra guider. Inte förrän sent på kvällen fick vi möjlighet att sitta ner och försöka smälta dagen.
Dagen efter barnhemsbesöket delades vårt sällskap av adopterade upp i tre grupper och vi reste ut i provinserna tillsammans med våra unga guider som planerat varje minut i detalj. Under den andra av de två nätterna frågade jag de fyra guiderna som var med på min resa om det papper som jag lyckats tjata till mig från adoptionsbyrån. En av studenterna översatte och tittade sedan frågande på mig och de andra tre adopterade.
Det var då vi insåg att studenterna inte vet vilka vi är. De hade inte förstått att vi är adopterade. De trodde att vi var barn till utvandrade koreaner vars föräldrar inte sett till att lära oss koreanska. En av dem berättade att hon valt att delta i programmet då hon såg det som en chans att nätverka med utlandskoreaner. Expats.
Kvällen slutade med att fyra fyrtioåriga kvinnor som adopterats från Korea till Sverige satt och tröstade en storgråtande koreanska i tjugoårsåldern som hysteriskt undrade hur vi inte kunde veta vilka våra riktiga mammor är.
Där föddes min kritik.
Veckan började som den slutade; med en påkostad bankett och besök av stadsdelens borgmästarinna som inför ett pressuppbåd tilldelade var och en av oss adopterade ett diplom och en stämpel med våra koreanska namn inristade i en täljsten, samtidigt som hon förklarade oss hedersmedborgare i Gangnam. Ironin.
Det sista vi gjorde var att fylla i en utvärdering av resan. Efter mitt livs mest hektiska och omvälvande vecka var det enda jag kom på att skriva en rad där jag rekommenderade dem att inte lägga så många programpunkter på samma dag som barnhemsbesöket, vilket jag i årets program ser har hörsammats.
I dag, fem år senare önskar jag att jag hade framfört helt andra synpunkter.
Varför ska adopterade besöka ett barnhem?
Varifrån kommer pengarna till denna påkostade resa?
De frågorna hade varit uppriktiga då; i dag ter de sig mest retoriska.
För jag vet svaren.
I dagarna fyller den lilla flickan fem år.
Jag hoppas att hon slipper göra den resa jag har gjort och jag önskar henne all lycka i världen.
.